Reportage om inbördeskrigets Guatemala och gerillakämparna där. För Svenskt Militärhistoriskt biblioteks räkning som planerar att ge ut reportaget i ett särskilt kompendium. Här återges ett utdrag.

När Sandra Patricia Garcia Paredes var 14 år gick hon med i den kommunistiska gerillagruppen ”De fattigas armé” i Guatemala. Hon slogs i mer än 20 år innan det blev fred i landet. Idag arbetar hon med att gå igenom och sortera ett nyligen återfunnet polisarkiv där miljoner dokument ger ledtrådar om vad som hände de 45 000 som försvann spårlöst i ett av latinamerikas blodigaste smutsiga krig.

Det är sommaren 1973 och i centralamerika råder krig. I skydd av djungeln rör sig små trötta och smugsiga gerillaband till fots genom terrängen. De är fast beslutna att omkullkasta det rådande politiska systemet. Castros Kuba är deras ledstjärna, fattigdomen och förnedringen på plantagerna deras drivkraft. När gerillabandet når fram till en plantage eller en bosättning så skickar de ut några av de sina klädda som bybor för att rekognoscera och för att försöka värva nya medlemmar och sympatisörer. En av de som attraheras av gerillans idéer och visioner är Sandra Garcias pappa, en enkel, nästan livegen bonde på Guatemalas högland, som tröttnat på spruckna löften om en bättre framtid.

– Min far gick med i gerillan för att han ansåg att de stod för de förändringar som landet behöver. Jag säger behöver för faktum är att förändringarna behövs än idag. I det här landet är rikedomarna mycket, mycket ojämnt fördelade, säger hon.

Idag är Sandra Garcia en mogen 47-årig kvinna, mor till flera barn och nyligen också mormor. Det går att se att hon var en väldigt vacker kvinna när hon var ung, med tydliga indianska drag och korpsvart hår. Men det är också något i hennes utstrålning som antyder att även om det idag är tufft att leva i Guatemala, så är det ingenting mot hur det var tidigare, under åren i djungeln, eller dold i fuktiga källare i väntan på order om att slå till mot polisstationer eller ammunitionsdepåer. Hon hann med mer än 20 år som gerillasoldat innan de långdragna fredsförhandlingarna äntligen ledde till att landets fyra vänstergerillor la ner vapnen 1996.

Nu arbetar hon på det omfattande polisarkiv som upptäcktes av en slump för två år sedan. Arkivet innehåller 80 miljoner dokument och hade medvetet glömts bort av polisen som efter freden omorganiserats. Det var en historiker som i samband med en explosion i ett lager i närheten fick ansvaret för en utredning och som snart kom att undra vad som fanns i det där förbommade huset mitt på polisens område. Synen som mötte honom när han kikade in genom de små fönstrena i betongväggen var otrolig. Pappersbuntar i vingliga staplar nådde ända upp till taket i de kala betonghallarna, allt huller om bullar i en salig oordning. Körkortsansökningar blandade med anhållanden, förhör och mordutredningar. I en stor hög låg mer än 250 000 arkivkort på personer kastade. Papperhögarna var kryddade med fladdermusskit. Historikern insåg genast värdet av upptäckten. Polisen var under inbördeskriget ett av regimens pålitligaste verktyg för att jaga rätt på och döda oönskade element.

Idag arbetar drygt 200 personer iförda skyddsutrustning med att gå igenom de fuktskadade och illa misshandlade dokumenten. Tanken är att alla dokument som nu scannas in och läggs upp på en server inom ett par år ska kunnas öppnas för allmänheten och hjälpa till i arbetet med att utreda de många försvinnanden som skedde under inbördeskriget…..

I samarbete med Mikael Funke.

Alla reportage från reportageresan till Mexico, USA och Guatemala

[nggallery id=14]