Amerikansk skräpkgultur väller in över Mexikos gränser. Överallt är det Mc Donalds, Wal Mart och Burger King. Men nu slår mexikanarna tillbaka. Klädmärket NaCo som är Mexikos svar på amerikask trash-kultur har
erövrat USA. Vi kollade in det senaste mexikanska t-shirtmodet som gör succé i USA. Reportaget gjort i samarbete med Mikael Funke…..
Situationen för mexikanska journalister har länge varit allvarlig. I och med att knarksyndikaten som smugglar kokain till USA har växt sig starkare i Mexiko, så har hoten mot rapporterande journalister blivit flera och värre. Sedan år 2000 så har 35 journalister mördats eller spårlöst försvunnit. Mexiko rankas nu som det farligaste landet i världen för journalister efter Irak.
En röd skåpbil färdas på väg 185 i området Istmo i södra Mexiko. I skåpbilen sitter Agustín López, Mateo Martínez och Flor Vásquez. De jobbar alla tre som tidningsbud för dagstidningen El Imparcial och ska leverera dagens tidning. Den senaste tiden har det stått mycket i tdningen om knarksyndikaten som smugglar kokain till USA.
Plötsligt märker dom att dom är förföljda – jagade av en stor vit stadsjeep. Flera män hoppar ur stadsjeepen och skjuter ihjäl de alla tre. Sen flyr männen från platsen.
Några timmar senare kommer det ett anonymt samtal till tidningens redaktion. Det är mördarna som låter hälsa att ”skriver ni någonting om drogtrafiken i tidningen igen – så är det ni som står på tur”.
Efter det beslutade tidningen att dra tillbaka alla de 19 journalisterna och fotograferna som jobbade på lokalredaktionen i Istmo. Just nu är det ingen från tidningen som rapporterar därifrån längre.
Det här hände förra månaden och är bara ett av de många olika sätt som knarksyndikaten kontrollerar vad de mexikanska journalisterna skriver.
Ciudad Juarez är den största gränsstaden till USA. Här heter den största dagstidningen El Diario. Tidningen har 500 anställda, 200 av dom är journalister.
En av dom är kriminalreporter Armando Rodriguez. Han sitter i ett av många blekrosa bås i ett jättelikt kontorslandskap. På hyllorna runtomkring honom ligger drivor av papper och gamla tidningar. Armando Rodriguez verkar frustrerad…..
Vi är på en kyrkogård i Mexiko. Ikväll är det Dia de los Muertos – de dödas dag – som är den mexikanska varianten av Halloween eller Alla helgons dag i Sverige. Skillnaden här är att det är inte som i Sverige att man tyst går och tänder ett ljus vid en grav. Nä, här gäller det att ha fest med de döda. Å fy skam den som är sörjer.
– Döden är inte tragisk här, säger 18-åriga Citlalia Hernandez. Som en hyllning till den döde konstnären Diego Rivera är hon utklädd till honom i stor mexikansk hatt och skjorta.
– Vi minns de döda med glädje – det här är en fest och inget tragiskt, säger Gretel Contreras som har klätt ut sig till döden. Hon bär helt svart och framför sitt vitmålade ansikte bär hon svart sorgeflor.
Det är verkligen feststämning och här och där står skellett-dockor i finaste gåbort-kostymen. En del ser ganska makabra ut. Här står till exempel en nunna utan kött och hud…..
Söndagen den 4 november hölls presidentval i Guatemala. Jag var på plats med Mikael Funke och rapporterade i Sveriges Radio P1 Morgon om uppladdningen inför den andra och avgörande valomgången.
Valet har kommit att handla mycket om det utbredda och massiva våldet i landet och under valrörelsen har hittills ett 50-tal politiker, aktivister och anhöriga dödats. Inne på en av alla vapenbutiker i Guatemala City hänger det vapen över hela väggen. Det är pistoler, gevär, ammunition och tillbehör. Bakom en glasdisk innehållande ännu flera pistoler står en kort man i svart mustasch. Man behöver inget tillstånd för att köpa vapen, vem som helst kan när som helst köpa en revolver här. Enligt FN finns det en och en halv miljoner illelgala vapen i omlopp i Guatemala. Utöver det räknas det finnas minst 250 000 skjutvapen till – som sålts just i sånna här butiker.
På gatorna härjar de fruktade ungdomsgängen som kallas för Maras som ibland ger sig ut med träpåkar och pistoler och klubbar ner och rånar alla i sin väg. Och det är just alla vapen och det medförande våldet som har blivit den stora valfrågan. Varje dag mördas det i snitt 17 personer i Guatemala. Många av dom blir ihjälskjutna. Mordstatistiken här är en av de högsta i hela världen. Hela Guatemala City är som intapetserad av valaffischer. Efter förra valomgångens jämna kamp återstår nu bara två kandidater, med jämnbördigt stöd från väljarna.
Dels är det affärsmannen och socialdemokraten Alvaro Colom – en tunn och till synes energilös farbror – som med en fredsduva som symbol, vill komma åt den utbredda fattigdomen och på ett humant sätt bekämpa våldet.
Sen har vi högerpolitikern från Partido Patriota – Otto Perez Molina – en ex-general från terrortiden som med sitt budskap “Mano Dura” vill ta till hårdhandskarna mot våldet. På valaffischerna står han med en hårt knuten näve och meddelar att en röst på honom är en röst MOT våldet….
På söndag är det presidentval i Guatemala, och det har hunnit gå drygt tio år sedan inbördeskriget där tog slut, ett mycket blodigt krig som kom att kosta mer än 200 000 människor livet och där mer än 45 000 personer fördes bort och mördades. Men nu finns det hopp om att en del av krigsbrotten ska kunna redas ut och leda till åtal. För två år sedan hittade man nämligen av en slump polisens bortglömda arkiv från kriget. Vetenskapsradion historia har besökt arkivet där arbetet idag pågår för fullt med att leta efter spåren av förövarna.
25 år gamla Oscar Ornandez får först inte fram orden när han ska berätta om hur hans pappa försvann och mördades under inbördeskriget i Guatemala. Men så berättar han, att det var en vinterdag 1984, då hans far som var mekaniker hos brandkåren, blev attackerad av tungt beväpnade män på öppen gata.
Pappa var på väg hem från sitt jobb på brandkåren då han stoppades av fyra bilar. Han försökte fly på sin motorcykel men männen som klev ur bilarna sköt honom i benet. De kastade upp honom på flaket på en av bilarna, och började misshandla honom.
Kort därefter slutar spåren efter hans pappa, som sedan dess är försvunnen. Oscar som bara var två år gammal när det här hände har ändå svårt att lämna det bakom sig. Han tar upp ett gammalt svartvitt foto ur plånboken. Iförd brandmannshjälm ler hans pappa mot oss.
Och Oscars pappa var bara en av många tusen som fördes bort och mördades under inbördeskriget. Ansvariga för mängder av bortföranden, tortyr och mord är polisen som inte skydde några medel i sin jakt på kommunister och oliktänkare.
Oscar Ornandez är egentligen bilmekaniker, men i och med sitt nya jobb här på arkivet så tror han att han har goda chanser att få reda på vem som mördade hans pappa. Han efter svaret i det enorma polisarkiv som upptäcktes av en slump för två år sedan…..